Mer HP

Några beskrivningar:


Sida 33

Det kanske hade något att göra med att bo i ett mörkt skrymsle, men Harriet hade alltid varit liten och mager för sin ålder. Hon såg ännu mindre och magrare ut än hon faktiskt var, för det enda hon hade att sätta på sig var Desirées gamla kläder och Desirée var ungefär fem gånger större än henne. Harriet hade ett smalt ansikte, knotiga knän, svart hår och klargröna ögon. Hon bar runda glasögon som hölls ihop av en massa tejpbitar som minne av alla de gånger Desirée hade boxat henne på näsan. Det enda Harriet gillade i sitt eget utseende var ett mycket smalt ärr i pannan som hade formen av en sicksackblixt. Hon hade haft det så länge hon kunde minnas och den första sak hon kunde komma ihåg att hon frågat sin farbror Petrus om var hur hon hade fått det.

Ungefär en gång i veckan tittade faster Veronica upp över kanten på tidningen och skrek att Harriet behövde klippa håret. Harriet måste ha klippt håret många fler gånger än resten av flickorna i hennes klass sammanlagt, men det spelade ingen roll, hennes hår växte helt enkelt på det viset – över hela huvudet.




Sida 75

Hur som helst, för så där en tjugo år sen börja den här – den här häxan å se sej om efter anhängare. Fick såna också, en del va rädda och en del ville bara ha lite av hennes makt, för hon skaffa sig mer och mer makt. Mörka tider, Harriet. Man visste inte vem man kunde lite på, våga inte bli vän med främmande häxor eller trollkarlar … Hemska saker hände. Hon höll på å ta över. En del gjorde förstås motstånd mot henne – å dom döda hon. Grymt. En av dom enda säkra ställena som fanns kvar va Hogwarts. Skulle tro att Dumbledore va den enda som Du-Vet-Vem va rädd för. Hon våga inte försöka ta över skolan, inte just då i alla fall.
Nu va ju din pappa den finaste trollkarl och din mamma den skickligaste häxa jag nånsin känt.



Sida 101

Längst in i butiken stod en flicka med ett blekt, spetsigt ansikte uppflugen på en fotpall medan en annan trollkarl nålade upp hennes svarta klädnad. Sir Malkin ställde Harriet på en pall bredvid, lät en lång klädnad glida ner över huvudet på henne och började nåla upp den till rätt längd.
”Hej”, sade flickan. ”Ska du också till Hogwarts?”
”Ja”, sade Harriet.
”Min mamma är i affären här intill och köper böcker och pappa är längre bort på gatan och tittar på trollstavar”, sade flickan. Hon hade en uttråkad, släpig röst. ”Sen ska jag släpa iväg med dem båda och titta på racerkvastar. Jag fattar inte varför förstaårselever inte kan få ha sina egna. Jag tror jag ska tvinga mamma att köpa en åt mig och sen smuggla in den på nåt vis.”



Sida 134

Flickan som hade förlorat sin padda var tillbaka, men den här gången hade hon en pojke med sig. Han var redan iförd sin nya Hogwartsklädnad.
”Har nån sett en padda? Nevilla har tappat bort en”, sade han. Han lät dominerande på rösten, hade massor av yvigt brunt hår och ganska stora framtänder.
”Vi har redan talat om för henne att vi inte har sett den”, sade Ronja, men pojken lyssnade inte, han tittade intensivt på staven i hennes hand.
”Å, håller du på att trolla? Får vi höra då.”
Hon satte sig ner. Ronja såg häpen ut.
”Ähum, som du vill.”