Harriet Potter

Ett axplock av citat:

(Det enda som är ändrat är namn, pronomen och i vissa fall ett bortfall av skäggväxt från ursprungligen manliga karaktärer.)


Sida 19

Ingenting som liknade den här kvinnan hade någonsin skådats på Privet Drive. Hon var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret som var långt nog att stoppa ner i bältet. Hon var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljusa, klara och gnistrande bakom halvmåneformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Kvinnans namn var Albertine Dumbledore.



Sida 26

Om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med kvinnan som satt grensle över den. Hon var nästan två gånger så lång som en normal kvinna och åtminstone fem gånger så bred. Hon såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild – långa trassliga stripor av yvigt hår dolde det mesta av ansiktet, hon hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.
I sina väldiga, muskulösa armar höll hon ett filtbylte.
”Hagrid”, sade Dumbledore med en ton av lättnad. ”Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?”
”Lånat den, professor Dumbledore”, sade jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan hon talade. ”Unge damen Siri Black lånade mig den. Jag har med henne, ma’m.”



Sida 119

Rösten hon hade hört kom från en knubbig man som pratade med fyra flickor, allesammans med eldrött hår. Var och en av dem sköt en likadan koffert som Harriets framför sig – och de hade en uggla.
Med bultande hjärta sköt Harriet sin bagagekärra efter dem. De stannade och hon gjorde samma sak, precis så nära dem att hon kunde höra vad de sade.
”Vad var det för nummer på perrongen nu igen?” sade flickornas pappa.
”Nio och tre kvart!” pep en liten pojke, också rödhårig, som höll honom i handen. ”Pappa, kan inte jag få åka … ”
”Du är inte tillräckligt gammal, Gilian, var tyst nu. Se så, Patricia, gå först du.”
Den av flickorna som såg ut att vara äldst marscherade i väg mot perrongerna nio och tio. Harriet följde henne med blicken och försökte låta bli att blinka så att hon inte missade det, men just som flickan kom fram till skiljelinjen mellan de båda perrongerna, kom en stor skara turister insvärmande framför Harriet och då den sista ryggsäcken äntligen dragit bort, hade flickan försvunnit.
”Fredrika, du är näst i tur”, sade den knubbiga mannen.
”Jag är inte Fredrika, jag är Georgina”, sade flickan. ”Hur i fridens namn, man, kan du kalla dig själv far? Kan du inte se att jag är Georgina?”