Ön var ganska liten, mjukt guppande där på vattenytan. Folk sa att den visst inte guppade på vattenytan men det är väl klart att den gjorde. Hon hade ju själv märkt hur yr man blev när man var på ön, och hur allting liksom tycktes snurra runt snabbt snabbt. Jorden rör sig hela tiden men det är bara på Ön som man märker det. Folk sa att kanten på ön, den som var ovanför vattenytan, hörde samman med en stor grå klump som sträckte sig under vattnet. Att det i själva verket gick att betrakta ön som toppen av ett berg där dalgångarna är uppfyllda av vatten. Men det visste hon inte var sant, Ön var inte fastsatt i någonting. Ön var självständig, alldeles ensam ute i havet, havet som var orubbligt stort och stilla och Ön som förtvivlat försökte haka sig fram. Ön var minsann inte bunden i nåt, kanske inbunden i nåt, men i sånna fall i träd och koda och skog. Inte i mark.
Ön var inte hennes, men hon var den enda som förstod dens sanna natur. Naturen hade alltid varit ett språk för henne, lika självklart som leken för ett barn. Flygande svepande fjärilsspåket. Så hon visste nog mer om Ön än någon annan. Hon hade förvisso inte fötts på Ön. Men det var det inte heller många som hade gjort nuförtiden, det fanns ju inget sjukhus på Ön så de som hade fötts där hade fötts i kökssoffan. De var köksoffemänniskorna. Och även om det kunde låta fint att vara köksoffemänniska så var det inte det, man kunde tro att det var dem som skulle kännas som de riktiga Öborna. Men så var alltså inte fallet. Hennes farmor hade fötts på Ön. Men hon var ingenting som henne själv. Hon förstod inte Ön, uppskattade den inte. Hon såg på nymoderniteterna i stan som något vackert, staden som ett pulserande hjärta. Det var motstridigt att tycka om farmor när farmor så öppet tyckte illa om Ön. Men hon fick lov att hålla band på sig, det fanns ingen som förstod det här med Ön. De bara pratade om att hon borde leva lite mer, gå runt i naturen lite mindre. Men vad kunde hon hitta som hon inte kunde få av skogen på Ön? Det fanns ingen man som intresserade henne, ännu mindre en kvinna. Vännerna hon hade var också enstöringar, de levde och lät varandra leva utan att störa.
En av hennes vänner var en gammal snickare på ön. Han var en av få som hade varit Ön trogen. Dock visste hon inte om det var av kärlek eller något annat. Brist på mänsklig kärlek kanske. Och en annan av hennes vänner var en liten flicka hon såg på stranden ibland med hennes familj. De hade bara pratat en gång, det var när den lilla flickan hade sprungit runt bland rötterna där hon satt och tecknade och ramlat. Hon hade hjälpt henne upp och sen hade den lilla flickan frågat vad hon höll på med, vad hon gjorde. Flickan menade här och nu, med tecknandet, men det var första gången som hon fick en chans att prata om hur hon förhöll sig till sitt liv. Hon trodde att flickan kanske skulle glömma henne snabbt, men närhelst hon såg henne, i byn med en glass, eller på stranden, så vinkade den lilla flickan, och hon vinkade tillbaka.
Hennes två andra vänner fanns i stan. Den ena var hennes äldsta vän Patrick. Han och hon hade bott på samma gata när de var små, innan hon flyttade till Ön. När hon hade flyttat hade många tjejer lovat att skriva till henne men de hade aldrig blivit av. Men han hade skrivit. Och hon hade skrivit tillbaka. Och tillsist kom de att känna varandra mestadels över breven. Patrick kunde verkligen öppna sig och hon kände att hon verkligen visste vad han hade gått igenom. Hon sparade hans brev i pärmar med stjärnor på, han var hennes alltid lysande stjärna.
Den fjärde vännen var en tjej som hon lärde känna när hon gick på gymnasiet inne i stan. Men hon gick inte på hennes skola, hon jobbade i en bokaffär och i en bar som hon brukade gå till. Att den här tjejen råkade jobba på båda ställena fick henne att börja prata med henne, mest för att uttrycka att det var en rolig slump, först. Sedan blev de bra vänner. Det visade sig att tjejen hade massor av idéer och projekt och åsikter. Hennes vän visste aldrig om hon skulle dra in henne i allt detta eller låta bli, de visste kanske inte så mycket om varandras tålamod ändå. Det slutade med att de blev varandras bästa vänner under två år, då kunde de prata om det mesta. När tjejen började fråga om Patrick och vilja träffa honom så sa hon att hon faktiskt inte själv träffat honom sen hon var åtta. Då blev det såklart en massor av frågor och bombarderingar med att hon måste träffa honom, berättade hon inte allt för honom, var de inte bästa vänner? Och förresten bodde han väl i den här stan, de skulle ju kunna träffas imorgon om hon bara skrev till honom. För några år sen hade de övergått till mejlkontakt så en förfrågan på att träffas skulle bara gå på några sekunder. Detta sa hon såklart nej till. Men sommaren efter studenten tog hon kontakt med honom i alla fall. Det visade sig att han var en väldigt attraktiv person, hon märkte hur hon själv reagerade och ville inte gå vidare med det. Ville inte riskera att förlora sin stjärnpojke. Han hade nog också tyckt att hon var söt, men efter sommaren så började han plugga på en skola i en annan stad och då träffades de inte lika ofta längre. Däremot fick hon hela tiden höra om honom och hans liv via mejl och brev. Han hade inte berättat om någon speciell tjej, och inte hon heller.
Men sen hade hon mött en annan man. Han var äldre, mycket äldre. Han var hennes farmors snickare som hon tagit en fika med efter att ha sett honom jobba i flera timmar. Han hade halvlångt hår som stack henne i ögonen, hon ville inte falla för honom men visste att hon redan hade gjort det. Han hade en påverkan på henne som inte var angenäm. Hon kände att hon sögs ner i ett hål av konstiga morgnar, konstigt sex, konstiga telefonsamtal. Inte en gång kände hon sig trygg i hans farmar, däremot kände hon sig alltid upphetsad. Det höll på i flera evigheter kändes det som, innan han hittade någon annan och dumpade henne, det gjorde mest att hon kände sig lättad. Hon var dock som i chock nästan ett år efter det, så lång tid tog det innan hon hittade tillbaka till sig själv, och till Ön. Ön, denna vackra och solida ö som sträckte ut sina luriga armar till henne och gjorde att hon föll ännu en gång.
Denna förälskelse varade längre, hon målade av ön, hon tecknade dess detaljer med en nit och en passion som hon aldrig tidigare mött i sig själv. Hon var upprymd i sig själv och i Ön och tecknandet, ingenting annat. Ingen annan. Det var så skönt att äntligen vara självständig. Samtidigt så var hon bitter och cynisk, världen hade visat sig ond och förrädisk, hennes föräldrars skilsmässa hade spruckit upp i hennes ansikte som en ballong full av färg och hon insåg att hon aldrig hade tagit hand om varken den eller mormors plötsliga död. Hon insåg lite mer om vem hon var och vem hon ville vara. Hon började samtala med den gamla snickaren och det var också då hon mötte den lilla flickan. Hon såg Tove Jansson som sin största förebild och läste sommarboken om och om igen.
Men efter ett tag började Patrick göra sig påmind, han hade kommit tillbaka till den andra staden, för att vara med henne på Ön några dagar. Hon visste det inte förrän han stod i hennes trädgård och betraktade lupinerna och hennes teckning av dem som stod och torkade i solen. Han påstod sig känna igen sig, fast han aldrig varit där, igenom hennes brev. Och självklart fick han stanna några dagar. När han åkte hem igen till staden (den nära staden inte den långt borta) så var hon uppe i taket och kom inte ner igen förrän två år senare, när de redan hade varit ett par i över ett år. Hon skulle aldrig gå miste om honom, det skulle hon se till. Han var hennes stjärnpojke, hennes liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar